Mina tankar om Kallocain

Den här boken var helt annorlunda mot dem böcker jag själv brukar läsa. Det här är en bok där man måste tänka efter i varje mening man läser och till och med läsa om många som jag skrev tidigare. Jag tycker inte boken var fängslande som en del böcker kan vara, så att man aldrig vill sluta läsa. Den var också lite svår att komma in i, eftersom världen de lever i är så annorlunda mot våran. Det tar en bra bit in i boken innan jag verkligen förstår hur strikt allt är. Övervakningskameror och mickar i alla hus där människorna bor. Jag tycker boken var som mest spännande i slutet. För på de sista 40 sidorna händer mer än vad som hänt på alla de andra sammanlagt. Men boken var ändå bättre en jag förväntat mig och en bok jag kan rekommendera om man vill läsa något lite svårare och djupare.

När jag läser den här boken förstår jag hur bra vi har det i dagens samhälle. Det finns ingen som helst yttrandefrihet eller tryckfrihet i boken. Alla människor är rädda när de går ut utanför sitt hus. Och de vågar inte ens föra ett normalt samtal med sin partner för att de är rädda för att bli anklagade för spionage eller liknande. Fritid eller intressen finns det inget som heter, allt går ut på att tjäna pengar till staten och uppfostra nya barn som ska ta över. Detta är inte mänskligt då vi människor behöver kärlek och värme för att må bra.

Jag fick från början en bild av att Leo Kall verkade vara en godhjärtad och äkta person. Men i slutet så förändrades den bilden snabbt. När han angav Rissen var det nog av rädsla. Rädslan att Rissen skulle få äran för arbetet med Kallocain och att han själv skulle bli angiven för de konstiga saker som hoppat ur hans mun när Rissen och han haft diskussioner. När han också sprutar sin fru med Kallocain tycker jag han gått för långt. Han borde kunna lita tillräckligt på hennes ord.

Jag tror som Rissen tidigare sa att ingen människa över fyrtio år har ett helt gott samvete. Alla människor gör fel och det är mänskligt. När man sprutar en människa med Kallocain får man reda på den personens innersta tankar. Så fort människan har någon enstaka konstig tanke kommer ju den ut med Kallocain. Men det är en lång väg mellan tanke och handling.

Boken slutade på ett spännande och bra sätt. Man funderar på vad som egentligen händer efter att boken slutar, hur gick det för Leo och för Rissen? Författaren är väldigt bra på att beskriva tankar och detaljer. Det gör att boken känns mer verklig. Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst när jag beskriver både handlingen och mina egna tankar för boken har så mycket att säga. Men nu sätter jag punkt och hoppas du förstått någonting av min ganska så röriga text!