Läst mer i Kallocain

Jag har nu läst till och med sida 90 i boken.

Boken fortsätter att handla om kemisten Leo Kalls sanningsdrog. Han hoppas att drogen ska få namnet Kallocain efter honom själv. Boken beskriver ett strikt samhälle där allt kretsar kring staten. Människorna kallar varandra för medsoldater och får inte prata fritt om vad de vill. Landet verkar vara uppdelat i olika städer och distrikt, Leo Kall bor i 4:e kemistaden och jobbar för ”4:e kemistadens större laboratorium för organiska gifter och bedövningsmedel, experimentella avdelningen”. Det finns bl.a. Kemistäder och skostäder.

För att kunna prova Leos nya uppfinning har laboratoriet tagit in testpersoner från det Frivilliga Offertjänstemännen. Där har människor som yrke att prova olika uppfinningar och mediciner. Under tiden Leo ska prova sanningsdrogen får han en kontrollchef som ska vara med och bevaka och bedöma arbetet Leo gör. Leo blir djupt besviken när han inser att han ska få arbeta med Rissen, den mesigaste och snällaste av alla chefer. Leo tycker att en chef ska vara sträng och kunna säga till, inte som Rissen.

Efter en lång arbetsdag när Leo kommer hem får han reda av portvakten att någon anhållit om tillfällig ovanjordslicens i distriktet för att kunna träffa honom. Namnet på kvinnan som sökt honom var Kadidja Kappori. Leo hade ingen aning om vad kvinnan skulle vilja honom men beslöt sig för att skriva på papperna för att sedan skynda sig iväg till militärtjänsten. Några dagar senare när hon kom på besök visade det sig att hon var fru till en av försökspersonerna från de Frivilliga offertjänstemännen. Efter makens arbetsdag på Leos laboratorium hade han kommit och berättat om att han sysslat med statsförräderi för sin fru. Vad inte Kaddidja vetat då var att allt bara varit ett experiment så hon ville skiljas. När sedan hennes man berättat om experimentet ville istället han skiljas. Så nu vänder hon sig till Leo för att få hjälp.

”Jag Leo Kall anställd vid 4:e kemistadens större laboratorium för organiska gifter och bedövningsmedel, experimentella avdelningen, har en ursäkt att framföra. Vid ungdomslägrets avskedsfest för utkallade arbetsanställda den 19 april detta år begick jag ett svårt missgrepp.”

Avskedsfesten var ordnad för att en del av flickorna från ungdomslägret skulle skickas till en annan stad där antalet flickor var lågt. Flickorna och deras nära visste att chansen att de skulle få träffas igen var väldigt liten då kommunikationerna mellan städerna var strikt kontrollerad av tjänstemän som inte tillät många att passera. Leo var där i egenskap av polissekreterare då festen råkade vara på den dagen då han hade militär- och polistjänst. Men efter en stund kom en annan och tog över så han fick gå och sätta sig till bords som alla andra. Han hade också förberett ett tal som han läste upp. Under talets gång ändrar han det lite och i slutet lägger han till några rader som inte ansågs lämpliga. Han beskriver då att människor borde tillåta och förstå sorgen som mödrarna och kamraterna känner när de får ta farväl av flickorna. Och att denna sorg borde jämföras likvärdig med den som krigaren känner när den sårats.
Men någon tyckte att detta var extra olämpligt så den personen anmälde honom till propagandabyrån. Som straff måste han läsa upp ett ursäktstal i radions ursäktstimme. Och citatet är en början av det talet.

Straffen är extremt stränga i det här samhället och det finns ingen yttrandefrihet. Det här samhället skiljer sig mycket från vårt samhälle där man får tycka och tänka vad man vill.