Jag har valt att läsa boken Kallocain av Karin Boye.
Boken börjar ganska hemlighetsfullt. Det är ganska svårt att beskriva den efter att bara läst ett tiotal sidor. För att få mer klarhet i vad den handlar om måste jag läsa en bit till. Men man får ganska snabbt en bild om vem boken handlar om, en kemist. Han beskriver ett liv i fångenskap där han verkar arbeta under jorden. När han möter upp sin fru vid metrons uppgång efter jobbet får de inte prata med varandra, de får inte prata med varandra förens de kommer in till sitt hem. Det verkar som att de är rädda att någon ska höra dem, att spioner eller poliser skulle avlyssna deras samtal, varför vet jag inte. Kemisten har kommit på en uppfinning till staten som är en sanningsdrog. Den får alla att tala sanning så ingen brottsling ska i fortsättningen kunna ljuga. Barnen i samhället skickas vid sju års ålder till ett barnläger. Där bor de och kommer bara hem två kvällar i veckan. Ett vanligt liv beskrivs i boken där de slaviskt följer alla regler som finns. Boken är gammal men den handlar om framtiden. Det verkar som att familjen lever någon typ av ett hemligt liv.
I boken står det inte ett speciellt område eller en stad där berättelsen utspelar sig. Det enda som nämns är metro och metrobuller vilket jag förknippar med en stad.
I boken har jag hittills stött på sex stycken olika personer. Dels kemisten som skriver om sig själv i jagform, han har inte presenterat sitt namn i boken men på baksidan står det att han heter Leo Kall. Han har tre barn, Ossu den äldsta som är 8 år, Maryl mellanbarnet och Laila som är 4 år. Med i boken finns också kemistens fru Linda och deras hembiträde.
Min första känsla av boken är att den är spännande och att man vill läsa mer. Den är hemlighetsfull vilket gör att man blir intresserad av att läsa. Man märker att boken är skriven för länge sen men att författaren skrev om framtiden. Det märker man på orden och en del tankar.
