Jag har nu läst till sida 160 i boken.
Leo Kall försökte hjälpa Kadidja Kappori och hennes man till försoning. Han lyckades någorlunda och paret lämnade laboratoriet utan att vara sura och arga. Jag tycker Leo Kall verkar vara en mycket vänlig person, han hjälpte Kadidja trots att han inte hade någon plikt och offrade två av sina mycket sällsynta lediga kvällar. I det här samhället är det inte vanligt att man hjälper någon mer än de som staten tvingar en till.
Leo och Rissen tror de kommit ett gäng statsförrädare på spåret, men när det behandlar dem med Kallocain får de fram att de inte alls sysslade med något olagligt. Strax efter det sista förhöret kallas både Rissen och Leo till huvudstaden för ett uppdrag. Uppdraget gick ut på att visa upp kallocainet för polisminister Tuareg. Polisministern vart imponerad och Leo fick nu en ny uppgift: att gå till propagandaministriets sjunde byrå för att lägga ett gott ord för Kallocainet. Sjunde byrån hade ett nära samarbete med Tatjo, lagministern. Tanken var då att sjunde byrån skulle be Tatjo att införa en lag om att Kallocainet var det nya medlet man skulle använda sig av vid förhör av brottslingar. När Leo och Rissen sedan blir tillbakakallade hem får de börja hålla kurser om hur man använder Kallocain.
Jag tycker att boken hittills är bättre än vad jag trodde. Språket som författaren använder är inte jätte svårt även fast den är skriven för ganska länge sedan. Men hon har däremot delar i boken som är väldigt djupa och invecklade. En del stycken har jag behövt läsa om flera gånger för att verkligen förstå innebörden av dem.
Alla människor verkar vara väldigt känslokalla i det här samhället. Det finns ingen kärlek och värme. Det finns heller inte så mycket egna val, alla ska skicka iväg sina barn till barnlägret när de är 8 år och vid 18 år riskerar barnen sedan att bli iväg skickade till en annan stad och därmed aldrig mer träffa sina föräldrar. Allt i det här samhället utgår från en stark stat. Man får inte prata hur som helst om känslor och sitt liv. Då riskerar man att anmälas, jag antar det är för att människor inte ska bilda några starka relationer till varandra och mest fokusera på sitt arbete samt statens bästa. Förutom sitt vanliga arbete som man är på under dagarna har man också militär-och polistjänst. Man har inga fritidsintressen utan fungerar mer som robotar. Alltid samma sak varje dag.
”I alla fall verkar de ofarliga för staten”Allt går ut på att skydda staten, man tänker inte på människor som kan drabbas eller råka illa ut av brottslingar, utan det är staten man ska skydda i första hand. Man tänker på är att skydda de högt uppsatta i samhället som ministrar och poliser av olika slag.
”Då vi steg upp ur metron, visade det sig att vårt mål var en hangar. En rysning av jublande äventyrslusta gick genom alla mina lemmar.”Leo blir överlycklig när han ser att de går av metron vid en flygplanshangar. Han förstår då att plasten de ska till åtminstone är utan för Kemistaden 4 som han aldrig varit utanför tidigare. Att resa och åka mellan olika städer och platser hör inte till vanligheten för de vanliga hårt arbetande människorna. Jag tycker det är hemskt att barn och föräldrar skiljs åt i olika städer vilket gör att de inte får träffas mer. Staten vill inte ha spioneri och människor som åker för mycket över gränserna mellan städerna och det är därför inte tillåtet överhuvudtaget. Om man inte är högt upp på karriärstegen och har mycket makt. Man märker tydligt i den här boken vilka olika livsvillkor människorna har. Är man högt uppsatt i samhället får man resa, bättre betalt och mycket annat. De ”vanliga” människorna får inte bara ha ett vanligt arbete under dagarna utan blir också tvungna att ha polis-och militärtjänst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar