Mina tankar om Kallocain

Den här boken var helt annorlunda mot dem böcker jag själv brukar läsa. Det här är en bok där man måste tänka efter i varje mening man läser och till och med läsa om många som jag skrev tidigare. Jag tycker inte boken var fängslande som en del böcker kan vara, så att man aldrig vill sluta läsa. Den var också lite svår att komma in i, eftersom världen de lever i är så annorlunda mot våran. Det tar en bra bit in i boken innan jag verkligen förstår hur strikt allt är. Övervakningskameror och mickar i alla hus där människorna bor. Jag tycker boken var som mest spännande i slutet. För på de sista 40 sidorna händer mer än vad som hänt på alla de andra sammanlagt. Men boken var ändå bättre en jag förväntat mig och en bok jag kan rekommendera om man vill läsa något lite svårare och djupare.

När jag läser den här boken förstår jag hur bra vi har det i dagens samhälle. Det finns ingen som helst yttrandefrihet eller tryckfrihet i boken. Alla människor är rädda när de går ut utanför sitt hus. Och de vågar inte ens föra ett normalt samtal med sin partner för att de är rädda för att bli anklagade för spionage eller liknande. Fritid eller intressen finns det inget som heter, allt går ut på att tjäna pengar till staten och uppfostra nya barn som ska ta över. Detta är inte mänskligt då vi människor behöver kärlek och värme för att må bra.

Jag fick från början en bild av att Leo Kall verkade vara en godhjärtad och äkta person. Men i slutet så förändrades den bilden snabbt. När han angav Rissen var det nog av rädsla. Rädslan att Rissen skulle få äran för arbetet med Kallocain och att han själv skulle bli angiven för de konstiga saker som hoppat ur hans mun när Rissen och han haft diskussioner. När han också sprutar sin fru med Kallocain tycker jag han gått för långt. Han borde kunna lita tillräckligt på hennes ord.

Jag tror som Rissen tidigare sa att ingen människa över fyrtio år har ett helt gott samvete. Alla människor gör fel och det är mänskligt. När man sprutar en människa med Kallocain får man reda på den personens innersta tankar. Så fort människan har någon enstaka konstig tanke kommer ju den ut med Kallocain. Men det är en lång väg mellan tanke och handling.

Boken slutade på ett spännande och bra sätt. Man funderar på vad som egentligen händer efter att boken slutar, hur gick det för Leo och för Rissen? Författaren är väldigt bra på att beskriva tankar och detaljer. Det gör att boken känns mer verklig. Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst när jag beskriver både handlingen och mina egna tankar för boken har så mycket att säga. Men nu sätter jag punkt och hoppas du förstått någonting av min ganska så röriga text!

Sista inlägget om handlingen

Nu har jag läst klart hela boken!

Boken slutade på ett sätt jag inte alls förväntade mig. När Leo Kall en dag blir kallad till polischefen Karrek diskuterar allt gott Kallocainet fört med sig. Lagministern gick med på att tillsätta lagen om att Kallocain skulle börja användas av alla för att ta reda på brottslingars skyldighet. När Leo Kall är hos Karrek ber Polischef Karrek om att få ge Leo en gentjänst för allt gott han gjort för honom. Det Leo ber om då är att få ange en person som ska sprutas med Kallocain och sedan förhoppningsvis dö. De kommer överens om att Leo ska skicka in en skriftlig angivelse som alla andra, men sätta ett tecken i ena hörnet så Karrek vet att det är Leos angivelse som inte ska genomgå gallringen som de annars gör.

Den person Leo Kall ville ange var ingen mindre än hans chef Edo Rissen. Anledningen var att Leo trodde Rissen älskade hans fru Linda. Samt att han kunde vara en fara för staten med sitt mesiga sätt att styra och leda. Rissen påstod att ingen människa över fyrtio hade ett helt gott samvete vilket irriterade Leo. Jag har under hela boken förstått att Leo inte alls gillade sin chef men jag visste inte han var beredd på att gå så här långt. Han snodde också med sig Kallocain hem för att spruta sin fru Linda med och se vad hon egentligen kände för Rissen. Linda svarade påverkad av Kallocainet att hon inte alls älskade Rissen. Men hon sa också att hon tyckte Leo inte ställt upp för henne och att hon känner sig ensam. Hon beskrev kort vad hon tyckte om att Leo angav Rissen.

Nästa morgon visst Leo att han gjort fel som angivit Rissen. Han beslutar sig för att söka upp Karrek för att dra tillbaka den. Men det är försent. Det bli ingen mindre än Leo själv som får hålla i sprutningen av Rissen tillsammans med de kursdeltagare som de lärt upp. Rissen pratar på helt obehindrat och domarna anser honom farlig för staten. Han döms till döden för han är alldeles för farlig för straffarbte, han kan ju smitta av sig med sina konstigheter på resten av fångarna! Till kvällen kom aldrig Linda hem och Leo blev tvungen att gå på en företagsfest. Han lämnar fetsen tidigare för att han mår dåligt. Helt plötsligt när han är på väg hem blir han angripen av en grupp soldater som visars sig vara på väg att inta hela kemistaden. De pratar ett främmande språk och åker i en luftflotta. Han tillsammans med en mängd andra fångar flyttas över till en främmande stad där han tvingas arbeta i ett laboratorium för sin överlevnad.

På sista sidan i boken finns det ett utlåtande från en person som heter Hung Paipho, som är en censor. Han har skrivit en kort text om denna bok. Manuskriptet till denna bok skulle egentligen förstöras men hamnade istället som farligt förklarat manuskript i det Hemliga Arkivet. Huang påstår att texten i denna bok är ett exempel på hur konstig människan var som skrev den. Och om nu smittan som människan som skrev boken bar på skulle komma över till hans egen stat, skulle medlet han själv framställt användas att stoppa dem – alltså Kallocain.

Läst mer i Kallocain

Jag har nu läst till sida 160 i boken.

Leo Kall försökte hjälpa Kadidja Kappori och hennes man till försoning. Han lyckades någorlunda och paret lämnade laboratoriet utan att vara sura och arga. Jag tycker Leo Kall verkar vara en mycket vänlig person, han hjälpte Kadidja trots att han inte hade någon plikt och offrade två av sina mycket sällsynta lediga kvällar. I det här samhället är det inte vanligt att man hjälper någon mer än de som staten tvingar en till. 

Leo och Rissen tror de kommit ett gäng statsförrädare på spåret, men när det behandlar dem med Kallocain får de fram att de inte alls sysslade med något olagligt. Strax efter det sista förhöret kallas både Rissen och Leo till huvudstaden för ett uppdrag. Uppdraget gick ut på att visa upp kallocainet för polisminister Tuareg. Polisministern vart imponerad och Leo fick nu en ny uppgift: att gå till propagandaministriets sjunde byrå för att lägga ett gott ord för Kallocainet. Sjunde byrån hade ett nära samarbete med Tatjo, lagministern. Tanken var då att sjunde byrån skulle be Tatjo att införa en lag om att Kallocainet var det nya medlet man skulle använda sig av vid förhör av brottslingar. När Leo och Rissen sedan blir tillbakakallade hem får de börja hålla kurser om hur man använder Kallocain.

Jag tycker att boken hittills är bättre än vad jag trodde. Språket som författaren använder är inte jätte svårt även fast den är skriven för ganska länge sedan. Men hon har däremot delar i boken som är väldigt djupa och invecklade. En del stycken har jag behövt läsa om flera gånger för att verkligen förstå innebörden av dem.

Alla människor verkar vara väldigt känslokalla i det här samhället. Det finns ingen kärlek och värme. Det finns heller inte så mycket egna val, alla ska skicka iväg sina barn till barnlägret när de är 8 år och vid 18 år riskerar barnen sedan att bli iväg skickade till en annan stad och därmed aldrig mer träffa sina föräldrar. Allt i det här samhället utgår från en stark stat. Man får inte prata hur som helst om känslor och sitt liv. Då riskerar man att anmälas, jag antar det är för att människor inte ska bilda några starka relationer till varandra och mest fokusera på sitt arbete samt statens bästa. Förutom sitt vanliga arbete som man är på under dagarna har man också militär-och polistjänst. Man har inga fritidsintressen utan fungerar mer som robotar. Alltid samma sak varje dag.

”I alla fall verkar de ofarliga för staten”Allt går ut på att skydda staten, man tänker inte på människor som kan drabbas eller råka illa ut av brottslingar, utan det är staten man ska skydda i första hand. Man tänker på är att skydda de högt uppsatta i samhället som ministrar och poliser av olika slag.

”Då vi steg upp ur metron, visade det sig att vårt mål var en hangar. En rysning av jublande äventyrslusta gick genom alla mina lemmar.”Leo blir överlycklig när han ser att de går av metron vid en flygplanshangar. Han förstår då att plasten de ska till åtminstone är utan för Kemistaden 4 som han aldrig varit utanför tidigare. Att resa och åka mellan olika städer och platser hör inte till vanligheten för de vanliga hårt arbetande människorna. Jag tycker det är hemskt att barn och föräldrar skiljs åt i olika städer vilket gör att de inte får träffas mer. Staten vill inte ha spioneri och människor som åker för mycket över gränserna mellan städerna och det är därför inte tillåtet överhuvudtaget. Om man inte är högt upp på karriärstegen och har mycket makt. Man märker tydligt i den här boken vilka olika livsvillkor människorna har. Är man högt uppsatt i samhället får man resa, bättre betalt och mycket annat. De ”vanliga” människorna får inte bara ha ett vanligt arbete under dagarna utan blir också tvungna att ha polis-och militärtjänst.

Läst mer i Kallocain

Jag har nu läst till och med sida 90 i boken.

Boken fortsätter att handla om kemisten Leo Kalls sanningsdrog. Han hoppas att drogen ska få namnet Kallocain efter honom själv. Boken beskriver ett strikt samhälle där allt kretsar kring staten. Människorna kallar varandra för medsoldater och får inte prata fritt om vad de vill. Landet verkar vara uppdelat i olika städer och distrikt, Leo Kall bor i 4:e kemistaden och jobbar för ”4:e kemistadens större laboratorium för organiska gifter och bedövningsmedel, experimentella avdelningen”. Det finns bl.a. Kemistäder och skostäder.

För att kunna prova Leos nya uppfinning har laboratoriet tagit in testpersoner från det Frivilliga Offertjänstemännen. Där har människor som yrke att prova olika uppfinningar och mediciner. Under tiden Leo ska prova sanningsdrogen får han en kontrollchef som ska vara med och bevaka och bedöma arbetet Leo gör. Leo blir djupt besviken när han inser att han ska få arbeta med Rissen, den mesigaste och snällaste av alla chefer. Leo tycker att en chef ska vara sträng och kunna säga till, inte som Rissen.

Efter en lång arbetsdag när Leo kommer hem får han reda av portvakten att någon anhållit om tillfällig ovanjordslicens i distriktet för att kunna träffa honom. Namnet på kvinnan som sökt honom var Kadidja Kappori. Leo hade ingen aning om vad kvinnan skulle vilja honom men beslöt sig för att skriva på papperna för att sedan skynda sig iväg till militärtjänsten. Några dagar senare när hon kom på besök visade det sig att hon var fru till en av försökspersonerna från de Frivilliga offertjänstemännen. Efter makens arbetsdag på Leos laboratorium hade han kommit och berättat om att han sysslat med statsförräderi för sin fru. Vad inte Kaddidja vetat då var att allt bara varit ett experiment så hon ville skiljas. När sedan hennes man berättat om experimentet ville istället han skiljas. Så nu vänder hon sig till Leo för att få hjälp.

”Jag Leo Kall anställd vid 4:e kemistadens större laboratorium för organiska gifter och bedövningsmedel, experimentella avdelningen, har en ursäkt att framföra. Vid ungdomslägrets avskedsfest för utkallade arbetsanställda den 19 april detta år begick jag ett svårt missgrepp.”

Avskedsfesten var ordnad för att en del av flickorna från ungdomslägret skulle skickas till en annan stad där antalet flickor var lågt. Flickorna och deras nära visste att chansen att de skulle få träffas igen var väldigt liten då kommunikationerna mellan städerna var strikt kontrollerad av tjänstemän som inte tillät många att passera. Leo var där i egenskap av polissekreterare då festen råkade vara på den dagen då han hade militär- och polistjänst. Men efter en stund kom en annan och tog över så han fick gå och sätta sig till bords som alla andra. Han hade också förberett ett tal som han läste upp. Under talets gång ändrar han det lite och i slutet lägger han till några rader som inte ansågs lämpliga. Han beskriver då att människor borde tillåta och förstå sorgen som mödrarna och kamraterna känner när de får ta farväl av flickorna. Och att denna sorg borde jämföras likvärdig med den som krigaren känner när den sårats.
Men någon tyckte att detta var extra olämpligt så den personen anmälde honom till propagandabyrån. Som straff måste han läsa upp ett ursäktstal i radions ursäktstimme. Och citatet är en början av det talet.

Straffen är extremt stränga i det här samhället och det finns ingen yttrandefrihet. Det här samhället skiljer sig mycket från vårt samhälle där man får tycka och tänka vad man vill.

Kallocain

Jag har valt att läsa boken Kallocain av Karin Boye.

Boken börjar ganska hemlighetsfullt. Det är ganska svårt att beskriva den efter att bara läst ett tiotal sidor. För att få mer klarhet i vad den handlar om måste jag läsa en bit till. Men man får ganska snabbt en bild om vem boken handlar om, en kemist. Han beskriver ett liv i fångenskap där han verkar arbeta under jorden. När han möter upp sin fru vid metrons uppgång efter jobbet får de inte prata med varandra, de får inte prata med varandra förens de kommer in till sitt hem. Det verkar som att de är rädda att någon ska höra dem, att spioner eller poliser skulle avlyssna deras samtal, varför vet jag inte. Kemisten har kommit på en uppfinning till staten som är en sanningsdrog. Den får alla att tala sanning så ingen brottsling ska i fortsättningen kunna ljuga. Barnen i samhället skickas vid sju års ålder till ett barnläger. Där bor de och kommer bara hem två kvällar i veckan. Ett vanligt liv beskrivs i boken där de slaviskt följer alla regler som finns. Boken är gammal men den handlar om framtiden. Det verkar som att familjen lever någon typ av ett hemligt liv.

I boken står det inte ett speciellt område eller en stad där berättelsen utspelar sig. Det enda som nämns är metro och metrobuller vilket jag förknippar med en stad. 

I boken har jag hittills stött på sex stycken olika personer. Dels kemisten som skriver om sig själv i jagform, han har inte presenterat sitt namn i boken men på baksidan står det att han heter Leo Kall. Han har tre barn, Ossu den äldsta som är 8 år, Maryl mellanbarnet och Laila som är 4 år. Med i boken finns också kemistens fru Linda och deras hembiträde. 

Min första känsla av boken är att den är spännande och att man vill läsa mer. Den är hemlighetsfull vilket gör att man blir intresserad av att läsa. Man märker att boken är skriven för länge sen men att författaren skrev om framtiden. Det märker man på orden och en del tankar.